Att vara i “A”
En fascinerande koncept som det talas mycket om inom musikvetenskapen är hur musikens form skiljer sig mellan olika kulturer. I grund och botten kan de allra flesta stycken som faller under kategorin traditionella västerländska musiken betecknas på följande sätt:
A-B-A.
Varför nu detta? Jo, för att i västvärlden är vi vana vid att musiken har en “riktning”. Den är liksom på väg någonstans, och det vet vi för att melodier och harmonier används på ett sätt som får oss att förutse och förvänta oss vad eller “ungefär vad” som kommer härnäst. Och sedan, när förflyttningen har skett (från A till B) så kan man räkna med att musiken på ett eller annat sätt tar sig tillbaka till början och avslutas på ett någorlunda liknande sätt som den började.
I andra kulturer, och i synnerhet många österländska sådana, är följande beteckning mer relevant:
A.
Vi talar alltså om ett musikaliskt stadium utan den där känslan av att vara på väg någonstans. Det är svårt att sätta sig in i andra musikkulturer av denna anledning. Inte för att musiken i andra kulturer är sämre, utan för att den kräver ett annat sätt att lyssna. Ett meditativt och kontemplativt sätt. Man måste liksom “vara i A” och döda sina förväntningar på B. Det är nämligen inte i denna förväntan som musikens tjusning ligger. Men tro för all del inte att det innebär att det inte finns någon tjusning alls! Det tar bara lite tid att hitta den.
Leave a comment