Världsmusik

Jag har på senare tid noterat följande om Världsmusik.se:s utveckling.

1. Det är huvudsakligen elever som använder Världsmusik.se.

Detta gör mig väldigt nöjd, eftersom det främst var elever jag hade i åtanke när jag skapade sidan. Det allmänna intresset för musiken i världens alla länder är i Sverige inte ännu tillräckligt brett för att motivera tillräckligt för att skriva över 200 artiklar, men med tanke på att världsmusiken är en del av läroplanen i grundskolan så är det här en källa som länge behövts för elever. Den svenska litteraturen är, enligt mina erfarenheter, bristfällig.

Jag vet att jag gjort denna observation förut, men på senare tid har den närmast blivit övertydlig. Det har varit en genomsnittligt skillnad på 100-150 besökare om man jämför vardagar med helger, och gapet är ännu större om man jämför vardagar med lovdagar.

2. Antalet sidvisningar är nästan fyra gånger högre än antalet besök.

Enligt mina erfarenheter är det en väldigt stor skillnad för en faktasida, från vilka besökare i regel “tar vad de behöver” snarare än “utforskar”.

I övrigt tänkte jag be er läsare om en sak!

1. Ser du ett misstag? En konstig mening? Ett trasigt Youtube-klipp? Tveka för all del inte att kontakta sidan. Ju snabbare jag görs uppmärksam desto snabbare kan problemet åtgärdas.

Vidare står jag fast vid min åsikt att världsmusiken spelar en oerhört viktig roll när det gäller förståelsen för andra kulturer. I takt med globaliseringen är det av extrem betydelse att lära sig respektera andra värderingar och tankesätt än ens egna. Musiken, såsom den har utvecklats och formats genom historien, är det ultimata beviset på att vi kan samexistera. Om musiken kan färdas så enkelt över gränser – varför skulle vi, som ligger bakom den, inte kunna göra likadant?

Jag har tagit upp det förut här på sidan men det är viktigt att då och då ta upp det igen. I själva verket är jag inte så särskilt förtjust över namnet på den här sidan. “Världsmusik” är en kommersiell term som kommit att stå för sådan där “annan” musik – sådan som inte är västerländsk musik. När man yttrar ordet “världsmusik”, vad är det första du kommer att tänka på? För visst är det inte den svenska folkdansen med nyckelharpan i högsta hugg? Och med säkerhet inte heller den amerikanska folkmusiken.

Istället tänker du antagligen på österländsk musik, som indonesisk gamelan och kinesiska pentatoniska skalor. Möjligen afrikansk musik, med trummor och heta rytmer. Kanske till och med sydamerikanska danser med maracas och cha-cha-cha.

Termen “världsmusik” buntar ihop alla världens musikkulturer som hör till gruppen “det andra”, ur ett västerländskt perspektiv. Det är ett problem, för det har sina rötter i västerländsk kolonialism. Och den här sidan har jag ändå aktivt marknadsfört som “Världsmusik.se”, för det är så besökare förstår vad sidan innehåller. Lägg också till alla de generaliseringar jag gör i mina texter. Att skriva bara 500 ord om musik i Etiopien är en oförskämd styggelse i sig. Samtidigt hoppas jag kunna illustrera den enorma musikrikedom som denna fula, kommersiella term har kommit att innefatta, och därigenom förhoppningsvis bidra till att folk ska se den som något annat än en genre i sig. Världsmusik känns för stort för att kallas för en “genre”.

En fascinerande koncept som det talas mycket om inom musikvetenskapen är hur musikens form skiljer sig mellan olika kulturer. I grund och botten kan de allra flesta stycken som faller under kategorin traditionella västerländska musiken betecknas på följande sätt:

A-B-A.

Varför nu detta? Jo, för att i västvärlden är vi vana vid att musiken har en “riktning”. Den är liksom på väg någonstans, och det vet vi för att melodier och harmonier används på ett sätt som får oss att förutse och förvänta oss vad eller “ungefär vad” som kommer härnäst. Och sedan, när förflyttningen har skett (från A till B) så kan man räkna med att musiken på ett eller annat sätt tar sig tillbaka till början och avslutas på ett någorlunda liknande sätt som den började.

I andra kulturer, och i synnerhet många österländska sådana, är följande beteckning mer relevant:

A.

Vi talar alltså om ett musikaliskt stadium utan den där känslan av att vara på väg någonstans. Det är svårt att sätta sig in i andra musikkulturer av denna anledning. Inte för att musiken i andra kulturer är sämre, utan för att den kräver ett annat sätt att lyssna. Ett meditativt och kontemplativt sätt. Man måste liksom “vara i A” och döda sina förväntningar på B. Det är nämligen inte i denna förväntan som musikens tjusning ligger. Men tro för all del inte att det innebär att det inte finns någon tjusning alls! Det tar bara lite tid att hitta den.

Det är intressant att lyssna till hur olika musiker tolkar musiken från andra kulturer. Huruvida sådana tolkningar gör musiken eller kulturen i fråga rättvisa är förstås aldrig lätt att bedöma, men indirekt vittnar de (ofta) om en vilja att förstå, lyfta fram, och respektera andra musikkulturer. Åtminstone ser jag, som positivist, gärna så på saken, även om verkligheten kan vara lite mer komplicerad.

Här om dagen lyssnade jag på John Cages (1912-1992) Sonatas and Interludes (1948) – fantastiska verk inspirerat av indisk musik och det estetiska fenomenet rasa.

En favorit som jag också måste rekommendera är Pat Metheny, en jazzgitarrist som experimenterat med musik från alla möjliga delar av världen. Lyssna till “Above the Treetops” på Spotify eller Youtube!

Igår kväll var jag på en fantastisk konsert med Bournemouth symfoniorkester – “Hollywood Blockbusters”. Ni förstår direkt vad som spelades – filmmusik från några av Hollywoods största produktioner. En stor orkester, med bland annat hela sex personer i slagverkssektionen, framförde musik från filmer som Pirates of the Caribbean (2003, Klaus Badelt), Schindler’s List (1993, John Williams) och Mitt Afrika (1985, John Barry).

Därtill framfördes musik från exempelvis Crouching Tiger, Hidden Dragon (2000, Tan Dun) och Den siste samurajen (2003, Hans Zimmer). Den fråga jag ställde mig på förhand var förstås – hur kommer de nu att få in de där orientaliska instrumenten som förekommer i dessa soundtracks? Kommer det att dyka upp en kinesisk musiker med en guzheng i högsta hugg? Eller en japansk kotospelare?

Givetvis inte. Alla orientaliska instrumentljud framfördes på en synthesizer – ett sätt som givetvis förtar en del av instrumentens karaktär, men samtidigt kan man ju inte hosta upp vartenda litet världsinstrument för en sådan här konsert.

Med det sagt så vill jag tillägga att många synthar återskapar de där orientaliska instrumentljuden ganska bra – åtminstone uppfattar de allra flesta västerlänningar det på det sättet. Så att bläddra runt bland instrumenten på synthen och prova lite olika ljud kan vara ett bra sätt att öka sin kunskap om världsmusik!

Oscarsakademien har alltid visat förkärlek för filmmusik som på ett elegant och snyggt sätt väver in musik från andra kulturer. Särskilt om den kombineras med typisk Hollywood-musik. De kanske främsta kandidaterna till en Oscar för bästa musik är i år spetsade med folkmusik och traditionell musik från länder som Iran och Indien. Jag tänker då på Ben Afflecks Argo (till vilken Alexandre Desplat, mannen bakom soundtracket till de två sista Harry Potter-filmerna, har komponerat musiken) och Ang Lees Berättelsen om Pi (musikansvarig – Mychael Danna).

Båda albumen finns på Spotify, och jag rekommenderar dem varmt. Personligen tror jag att det blir vinst för Mychael Danna. Man kan inte få nog av musiken från Berättelsen om Pi!

Oscarsgalan äger rum natten till måndag.

Ni håller väl koll på de konserter som äger rum under 2013? Som jag har sagt åtskilliga gånger i både artiklar och blogginlägg här på sidan så är alltid det bästa sättet att uppleva världsmusik att åka dit den finns och höra den live. Men då och då – och detta har jag skrivit alldeles för lite om – kommer ju faktiskt världen till lilla Sverige. Ibland också till Globens evenemangsområde!

Siavash Ghomeishi och Moein är två iranska sångare som gör en konsert tillsammans i Annexet den 31 mars. Det är ett utmärkt tillfälle att få uppleva musik, många av vars element kan spåras till helt andra kulturer än den svenska. Ghomeishi och Moein ses väl båda som popsångare, men de persiska influenserna gör sig ständigt påminda, och är man inte en van utforskare av andra musikkulturer är detta en mycket bra mjukstart!

Landet är avlångt, och kommer man långt utifrån så lär det finnas ett behov att boka hotell nära Globen för en vistelse över natten.

Jag ska i övrigt försöka bli lite bättre i framtiden på att tipsa om evenemang som dessa. Förresten, ni prenumererar väl på Världsmusik.se:s egen Spotifylista? Du hittar en länk i sidomenyn!

Världsmusiken hör också till allmänbildningen och är samtidigt ett av de områden som folk tenderar ha allra minst koll på. Jag gjorde en liten koll här om veckan och ställde några kunskapsfrågor till vänner och bekanta. Förvånansvärt få förmådde svara på frågorna, som gick ut på att koppla samman några av de mest välkända genrerna som faller under världsmusikkategorin, med de länder som de mest förknippas med.

Här tänker jag inte ställa några liknande frågor, men för att göra den allmänna bildningen en tjänst så tänker jag lista några svar. De här tycker jag inte att man får ha fel på:

Samba – En brasiliansk dansgenre.

Tango – En argentinsk genre.

Mariachi – En mexikansk genre.

Fado – En portugisisk genre.

Raga – En klassisk, indisk genre.

Flamenco – En spansk genre.

Jig – En engelsk folkdansgenre.

Kanske tar jag upp nivån ett snäpp till nästa blogginlägg och listar några fler. Det blir lite som en glosläxa!

Inslag av traditionell musik och folkmusik från världens alla håll är vanliga inom filmmusiken. Bland nämnvärda exempel återfinns Casablanca (1942), Chocolat (2000) och Frida (2002). För att inte tala om så gott som alla Disneyfilmer sedan.

Många menar att det är svårt att “lära sig lyssna” på världsmusik – i synnerhet sådan som är väldigt olik vår svenska folktradition eller västerländska klassiska musiktradition. Men att börja lyssna mer aktivt på världsmusikinslag i filmer är ett strålande sätt att bredda sin musikaliska smak. Det var främst genom ett aktivt lyssnande på filmmusik som jag fick upp mitt stora intresse för världsmusiken. Så intresserad att jag sedan dess skrivit över 200 artiklar om denna breda, kommersiella genre.

Jag måste få göra min röst hörd lite grand.

Att skriva om musik i olika länder är en komplicerad uppgift, men jag måste alltid vara noga med att inte skriva något som jag inte är helt säker på eller har belägg för. Det gör att alla sidor inte har samma struktur. Ibland har jag bra källor för att skriva om instrument i ett land, men när det gäller ett annat kanske jag inte hittar någon pålitlig källa som behandlar just instrument. Då väljer jag att fokusera på stilar, genrer eller kanske estetiska värderingar istället.

Detta gör förstås att det inte finns information om allt som man potentiellt kan skriva om i varje musikartikel, och vad mindre (om musik) omskrivna länder beträffar kan det innebära att områden som kan tyckas särskilt relevant (såsom vilka instrument som används) inte är “täckta”. Jag lämnar hellre ett sådant tomrum än att skriva något jag inte känner att jag kan vara säker på.

Vidare är det meningen att artiklarna ska vara lättsmälta och erbjuda en överblick snarare än en detaljerad analys à la C-uppsats. Det innebär att jag ibland lämnar ute fakta jag har tillgång till. Det är klart att det går att skriva tusentals och åter tusentals sidor om exempelvis svensk musik, men det är inte en sådan struktur med enorma skillnader i artikellängd som jag vill se på den här sidan.

Mitt mål är att alltid använda tillförlitliga källor. Engelska Wikipedias texter om musik i olika länder växlar mellan att vara oerhört bra och långt mycket mer innehållsrika än Världsmusik.se:s artiklar, till att vara baserade på högeligen otillförlitliga källor eller inga källor alls. Således vill jag erkänna att många av Wikipedias artiklar kan erbjuda en djupare inblick än vad Världsmusik.se kan, men samtidigt sticka ut hakan och påstå att Världsmusik.se i allmänhet är en långt mer seriös sida när det gäller ansvarsfull källanvändning.

Det var ett ovanligt tråkigt inlägg, inser jag. Men förhoppningsvis föreföll det i alla fall någorlunda informativt och på ett eller annat sätt meningsfullt. I övrigt har jag fått upp en kortare artikel som reder ut begreppet traditionell musik (såsom det används här på sidan).